Enligt data kan ett knappbatteri förorena 600 000 liter vatten, vilket kan användas av en person under en livstid. Om en del av batteri nr 1 kastas på odlingsfältet, kommer den kvadratmeter mark som omger detta förbrukade batteri att bli ofruktbar. Varför blev det så här? Eftersom dessa förbrukade batterier innehåller en stor mängd tungmetaller. Till exempel: zink, bly, kadmium, kvicksilver, etc. Dessa tungmetaller infiltrerar vattnet och absorberas av fisk och grödor. Om människor äter dessa förorenade fiskar, räkor och grödor kommer de att drabbas av kvicksilverförgiftning och sjukdomar i centrala nervsystemet, med en dödlighet på upp till 40 %. Kadmium identifieras som ett cancerframkallande ämne av klass 1A.

Förbrukade batterier innehåller tungmetaller som kvicksilver, kadmium, mangan och bly. När batteriernas yta korroderas på grund av solljus och regn, kommer tungmetallkomponenterna inuti att tränga ner i marken och grundvattnet. Om människor konsumerar grödor som odlas på förorenad mark eller dricker förorenat vatten, kommer dessa giftiga tungmetaller att komma in i människokroppen och långsamt avsättas, vilket utgör ett stort hot mot människors hälsa.

Om kvicksilvret i förbrukade batterier svämmar över och kommer in i mänskliga hjärnceller kommer det att skada nervsystemet allvarligt. Kadmium kan orsaka skador på lever och njurar, och i allvarliga fall skelettdeformation. Vissa förbrukade batterier innehåller också syra och tungmetallen bly, vilket kan orsaka mark- och vattenföroreningar om det läcker ut i naturen, vilket i slutändan utgör en fara för människor.
Batteribehandlingsmetod

1. Klassificering
Krossa det återvunna batteriet, skala bort zinkhöljet och bottenjärnet från batteriet, ta bort kopparlocket och grafitstaven, och den återstående svarta substansen är blandningen av mangandioxid och ammoniumklorid som används som batterikärna. Samla ovanstående ämnen separat och bearbeta dem för att få fram några användbara ämnen. Grafitstaven tvättas, torkas och används sedan som elektrod.

2. Zinkgranulering
Tvätta det avskalade zinkskalet och lägg det i en gjutjärnsgryta. Värm det tills det smälter och håll det varmt i 2 timmar. Ta bort det övre lagret av skum, häll det ut för att svalna och släpp det på järnplattan. Efter stelning erhålls zinkpartiklarna.

3. Återvinning av kopparplåt
Efter att kopparlocket har plattats ut, skölj det med varmt vatten och tillsätt sedan en viss mängd 10 % svavelsyra och koka i 30 minuter för att avlägsna ytoxidlagret. Ta bort, skölj och torka för att få kopparremsan.

4. Återvinning av ammoniumklorid
Häll den svarta substansen i en cylinder, tillsätt 60°C varmt vatten och rör om i 1 timme för att lösa upp all ammoniumklorid i vattnet. Låt det stå stilla, filtrera och tvätta filterresten två gånger, och samla upp moderluten. Efter att moderluten vakuumdestillerats tills en vit kristallfilm uppstår på ytan, kyls den och filtreras för att erhålla ammoniumkloridkristaller, och moderluten återvinns.

5. Återvinning av mangandioxid
Skölj den filtrerade filterresten med vatten tre gånger, filtrera den, lägg filterkakan i en kastrull och ångkoka den för att avlägsna lite kol och annat organiskt material. Lägg den sedan i vatten och rör om ordentligt i 30 minuter, filtrera den och torka filterkakan vid 100-110 °C för att få svart mangandioxid.

6. Stelning, djup nedgrävning och lagring i övergivna gruvor
Till exempel utvinner en fabrik i Frankrike nickel och kadmium från det, vilka sedan används för ståltillverkning, medan kadmium återanvänds i produktionen av batterier. Resten av de förbrukade batterierna transporteras vanligtvis till speciella deponier för giftigt och farligt avfall, men denna metod kostar inte bara för mycket, utan orsakar också avfall, eftersom det fortfarande finns många användbara material som kan användas som råvaror.